När jag var på hemväg från min morgonrunda idag tyckte jag att jag mötte min yngre bror. När vi kom närmare såg det mer ut som jag själv fast mer sliten än vad jag själv tycker. Med tom blick gick han förbi. Det var tydligen bara jag som såg likheten. Om det hela berodde på frigjorda endorfiner eller att jag hade Soundtracket till 2001-ett rymdäventyr dånande i öronen, vill jag låta vara osagt.
Jag hade också lagt till min tommaste blick om nån fotade mig i spåret i ruddalen.
SvaraRaderaEtt förtydligande. Fotot föreställer min yngre bror. Men det är taget på Ombergs västra sida för snart två år sen. Är det kommentatorns mening att fotot ovan, ger vid handen att någon form av tomhet råder i min brors ögon? Hade däremot någon fotat mig under pågående stavgång hade jag nog lagt upp ett brett léende.
SvaraRaderaJag blir ännu gladare för kommentarer om de innehåller någon liten signatur, så att jag får en hint om vem som ligger bakom.
Hahahaha! Fan vad kul om det där hade varit kortet på mannen på spåret. "Kortet på mannen på spåret", nästa diktsamling.
SvaraRaderaTipsa mig när du ger ut den. Man kanske skulle börja fota alla man möter i spåret. Fast det är klart att man skulle få en och annan propp.
SvaraRaderaMen frågan kvarstår: Vem är den insinuante "anonym"?
Tror inte du skulle le brett mot en främling som tar kort på dig helt i förbifarten heller!
SvaraRaderaTippar på Gustav.
Varför skulle jag inte det? Vi vill väl alla synas när vi visar oss från vår bästa sida. Det är nog ett ganska hett tips med Gustav, men å andra sidan vet han att jag vill ha något igenkänningstecken.
SvaraRaderaMin bästa sida brukar inte vara när jag andas som ett lokomotiv och gråter mjölksyra.
SvaraRadera